”Matcherna mot AIK är några av mina bästa hockeyminnen”


Texten publicerad på Hammarby Hockeys hemsida 16 november 2000

Mariusz Czerkawski som han såg ut under året i Hammarby.


Namn: Mariusz Czerkawski
Född: 13 april 1972 i Radomsko
Längd: 1,83
Vikt: 92 kg
Klubbar: GKS Tychy, Djurgården, Hammarby, Boston Bruins, Edmonton Oilers, New York Islanders
Matcher i NHL: 437 (127 mål+131 assists)
I år: 15 matcher, 2 mål, 7 assist (3:a i den interna poängligan)
Nämn ordet ”Marre-året” och de flesta hammarbyarna får en nostalgisk tår i ögonvrån.
  Är det något man kan ”anklaga” hammarbysupportrar i allmänhet och Hammarby hockeys fans i synnerhet för, så är det ohämmad nostalgi.
  Men när det gäller just Marreåret så är det motiverat. Till och med föremålet för nostalgin själv, numera 28-årige Mariusz Czerkawski, minns säsongen 1992-93, som något speciellt.
  – Det var ett superkul år. Ett minne som kommer att stanna kvar länge.

  Mariusz Czerkawski förtjänar sedan drygt tre år sitt levebröd i NHL-laget New York Islanders. Innan dess var det Boston Bruins och Edmonton.
  I våras såg det besvärligt ut för laget. De bästa, eller snarare dyraste, spelarna hade sålts, och resultatet på isen var nedslående. Men det handlade egentligen inte om någon ekonomisk kris, det var helt enkelt så att lagets ägare inte ville lassa in en massa osäkra pengar. Dessutom ägde klubben inte sin hemmahall, och fick därför dåliga villkor (känns det igen månntro?).
  Men kris, nej. Lönen kom som den skulle i alla fall.
  I juni köptes laget upp och in kom ny ägare samt ett lass – ungefär ett halvt lag – nya spelare. Och plötsligt har det gått ganska bra.
  – Ja, säger Czerkawski från bussen på väg till Los Angeles Kings hemmaarena. Nu har vi förlorat två matcher utan att göra mål, men annars är det ungefär fifty-fifty, vi har vunnit ungefär lika många som vi har förlorat. Fortsätter vi så här så klarar vi av att gå till play off.

80 lagkompisar på tre år

Det har, som sagt, varit ganska turbulent i Islanders under tiden som Mariusz spelat där. Det är till exempel bara tre spelare kvar sedan han började.
  – Det har varit mycket rotation. Sen jag kom hit har jag spelat med 70-80 spelare.
  Hann du lära dig namnen på dem?
  – Ja....de flesta i alla fall, hehe.
  Mariusz har som kanske de allra flesta hockeyspelare alltid drömt om att få spela hockey i amerika och NHL. Redan som knatte i Tychy i Polen fanns förhoppningarna. Och för Marre blev drömmen uppfylld och han får nu göra det han trivs bäst med.
  – Jag trivs helt OK. Jag bor på Long Island i Glen Cove i närheten av där vi tränar och spelar matcher. Det är ingen idé för mig att bo i stan inne på Manhattan.
  – Den största skillnaden mot att spela i Europa är tempot. Rinkarna är mindre och man får mindre tid. Det är tuffare. Och så spelar vi 80 matcher på 190 dagar.
  Passar det dig?
  – Nja, man måste anpassa sig själv till miljön.

Funkar inte utan sammanhållning

Man kan tänka sig att laggemenskapen och sammanhållningen i en proffsklubb skulle vara mycket sämre än i till exempel svenska lag. Men så enkelt är det inte.
  – Visst är det en hårdare konkurrens. Man tänker mer på sig själv, säger Mariusz. Men alla här är väldigt trevliga. Och det kan faktist bara gå bra för laget om man är på samma nivå och att man gillar varandra och kommer bra överrens. När jag spelade i Bajen 1992 så hade vi ett kanongäng. Vi hade skitkul. Men vi hade inte samma press på oss, samma förväntningar. Här blir vi jagade hela tiden av tidningar och teve. Så det är annorlunda. Jag har många bra kompisar här som jag tycker bra om.
  Vilken är din favoritspelare i NHL?
  – Jaromir Jagr i Pittsburgh är den mest komplette spelaren just nu sedan Gretzky la av. Någon jag tror kan bli väldigt bra i framtiden är Brad Isbister i Islanders.

Vet att DIF vann

Mariusz Czerkawski har inte daglig koll på svensk hockey. Ibland snackar han med svenska spelare, i laget spelar Kenny Jönsson, Mats Lindgren och Mikael Andersson.
  – Jag vet att Djurgården vann guldet, skrattar han.
  Annars är den första frågan han ställer under telefonsamtalet, hur Hammarby spelar i år.
  – Ja, Hammarby har alltid varit bra på att plocka fram unga spelare.
  När vi kommer in på Hammarby så märks det över den något hoppiga nalleledningen att det handlar om något speciellt. Och jag tror inte det är för att en Hammarbyare sitter på andra sidan.
  – Hammarby ligger nära hjärtat. När vi spelade mot AIK...det är nog det roligaste hockeyminnet. En av de roligaste i alla fall. Jag har ju varit med om mycket i NHL också.
  Hur länge tänker du spela i NHL?
  – Det blir nog ett par år till. Kanske 5-6. Det beror på hur bra jag spelar. Det är svårt att säga.
  Kan du tänka dig att spela i Europa?
  – Ja, om jag inte spelar så många år här, så kan det bli en fortsättning. Men blir det många år så lägger jag nog av. Jag och några till håller på att bygga upp en gym-kedja i Polen. Det blir nog mycket arbete med det när jag slutar med hockeyn.

Lämnar luckan öppen

  Hammarby?
  –(skratt). Jag lämnar luckan öppen. Kanske. Man vet aldrig.
  Vet du om att är ett begrepp bland Hammarby Hockeys supportrar. Att man kallar året du var där för ”Marre-året” och att det liksom är höjdpunkten de senaste femton åren?
  (För första gången under intervjun så dröjer svaret en aning)
  – Det är en stor ära för mig. Att komma från Polen, som utlänning och få vara med om det där. Matcherna mot AIK. Med alla fansen. Att de kommer ihåg mig känns hedrande.
  – Men det var många spelare vi hade som var väldigt bra just då och vi hade ett superkul år. Ja, det kommer att finnas i mitt minne...
  Mariusz Czerkawski har ganska stor kontakt med Sverige. Han är här ett par månader över sommaren varje år och har kontakt med många gamla kompisar. En av dem är Hammarbys Joakim Persson som gjorde den här intervjun möjlig.
  Spelarbussen har kommit fram till arenan och telefonsamtalet närmar sig sitt slut. I kväll (natt svensk tid) möter New York Islanders Los Angeles Kings på bortaplan. Det sista Mariusz Czerkawski säger innan vi lägger på är:
  – Jag får väl låtsas att jag lirar i Bajen och så hänger jag tre mål, haha...


Benjamin Thorén

intervju i tidningen Chili Nr 5 – maj 1993

I Chili-grytan med Mariusz Czerkawski

I Polen brukade han kallas för ”mlody” (ung) för att han oftast var yngst i laget. I Sverige är det oftast ”Marre”. Mariusz Czerkawski är 21 år, har kontrakt med Djurgården och är listad för NHL-laget Boston Bruins. Men petad och utlånad från Djurgården är det i ”lirarnas lag” Hammarby han har slagit igenom i vinter.
  Och Marre är en riktig lirare.
  Rutinerade spelare i AIK, Björklöven och Södertälje har sett ut som rena nybörjare när han kört igång sina dribblings-raider. Så visst är Mariusz Czerkawski mer än bara Izabella Scorupcos pojkvän.

  Hur är det att spela i ett lag som du vet att du ska lämna till nästa säsong?
  – Det känns lite konstigt, men det beror inte på mig. Det är Djurgården som äger mig och det är de som inte vill släppa mig. Alla visste från början att jag bara är utlånad. Men det är jätteskönt att veta att fansen skramlade ihop pengar på läktaren för att få ha mig kvar. Det känns i hjärtat.
  Blir det inte en enorm skillnad i motstånd. Mot Kumla kunde du trixa hur du ville, men Luleås backar kanske man inte valsar med?
  – Jo, det är klart att det är skillnad mellan elitserien och division 1. Men jag tycker jag har visat i playoff att jag kan spela ishockey. AIK och Björklöven är inte sämre, inte mycket sämre i alla fall, än lagen i elitserien. Det blir säkert svårare, men det är bara att köra på.
  Hur kommer det sig att du är i Sverige?
  – Jag var med i Polens juniorlandslag i EM i Örnsköldsvik för tre år sen. Senare spelade jag i A-landslaget i VM i Jugoslavien. Efter det blev jag listad för Boston Bruins, men då hade jag redan skrivit kontrakt med Djurgården.
  Tvekade du inte att flytta till ett annat land när du var så ung som 18 år?
  – Jo, men jag chansade. Man måste våga göra grejer för att lyckas. Jag ville utvecklas som hockeyspelare och upptäcka ett nytt land. Därför tog jag och mina föräldrar beslutet att jag kunde åka. Och om jag inte skulle lyckas är det bara att komma tillbaka.
  Vad för typ av hockey föredrar du?
  – Alla säger och alla vet att jag är en väldigt offensiv spelare. Det är klart att jag tycker om offensiv hockey bäst. Ja, rolig hockey. Visst är det viktigast att ta poäng och vinna, men man måste ha kul och gilla det man gör.
  Du gör gärna en extra dragning.
  – Ja, jag vet inte varför jag gör det, man kan ju åka raka vägen mot målet. Men publiken har ju pröjsat för biljetten och vill se något som är positivt och roligt. Jag kanske tänker lite på dem också.
  Är du kaxig på isen?
  – Ja ibland, tror jag. Om jag skulle spela mot en sådan spelare som jag och han gör bort mig och skrattar lite, då skulle jag bli förbannad.
  Du har ju fått väldigt mycket uppmärksamhet under de senaste matcherna. Tror du att lagkompisarna blir avundsjuka?
  – Nej, det tror jag inte. Sporten är ju sådan. Någon gång är det jag som avgör matchen, en annan gång Odd Nilsson. Man är bara glad att man har vunnit.
  Spelade du i något elitserielag i Polen?
  – Ja, jag spelade hemma i GKS Tychy strax utanför Katowice i södra Polen, men det var inget höjdarlag. De låg ungefär i mitten av tabellen.
  Hur har du lärt dig svenska?
  – Djurgården fixade en jättebra skola. Det var bara jag och en privatlärare. Hon körde bara svenska hela tiden, så jag var tvungen att snacka. Efter ett par månader kunde jag prata hjälpligt och jag kunde förstå vad folk sa. Och nu hajar jag nästan allt.
  Trivs du här?
  – Nu är det bättre med språket och jag kan kommunicera och har kunnat få kompisar och flickvän. Ja, jag trivs jättebra här. Jag har ingenting som jag vill säga att jag inte gillar i Sverige. Det är klart att det finns lite brister i alla länder. Men i Sverige finns det inte mycket brister.
  Lever du på något annat sätt här än hemma i Polen?
  – Nej, det är ingen speciell skillnad på livet. Det var typ 10-15 år sedan som det var kris i Polen, men det kommer inte jag ihåg någonting av. Nu finns det allt man vill köpa i Polen. Man kanske inte kan köpa luften eller träden. Miljön. Men annars...
  Är du hemma och hälsar på någon gång?
  – Ja, jag var hemma över jul och mina föräldrar är ofta här. Och vi ringer varandra, vi håller kontakt hela tiden. De är glada för att jag är lycklig. De har alltid varit mina trognaste supportrar. Gått på alla matcher och hejat på mig. Det har aldrig varit så att mamma har sagt att jag inte får gå ut när jag skulle träna eller så.
  Och nu bor du här och är tillsammans med Izabella Scorupco. Hur är det att vara ihop med en offenltig person?
  – Det är inte så man tänker på saken. Vi är tillsammans, vi mår bra tillsammans, vi trivs jättebra. Jag menar, det som är mellan oss är precis som mellan vilket par som helst. Det här med att folk skulle komma fram och be om autograf och så där, det händer inte.
  Är det så att killarna kollar på henne och tjejerna på dig?
  – Ja (skratt). Men vi kollar bara på varandra så det spelar ingen roll. Det är ju alltid så att människor tittar på varandra. Om man som nu är ute och äter kollar jag på dem där borta (pekar på ett annat bord) och de kanske på oss.
  Men du kanske håller på att bli en tonårsidol?
  – Att jag blir...?
  Ja. Tjejernas favorit...
  – Njaaa, jag vet inte...


Benjamin Thorén
(091203)