Speakerns corner:

Dagarna efter

Så här i efterhand undrar vi hur det kunde hända. Allt var upplagt för en ny triumf. En perfekt inramning med en storpublik. Segerraden med 8 raka skulle bara förlängas till 10, och den åtråvärda Superallsvenskan skulle vara ett faktum. Man hade fått en gratischans tack vare att motståndarna oväntat förlorat mot ett bottengäng. Sedan gick det som det gick, och genast började fansen diskutera fotbollsträningar i början av januari. Den tidigare speakern, Jugge, sa att det inte fanns något hjärta. Vad som istället dök upp var nerver. Helt plötsligt visade spelarna mänskliga symtom. Man kände stundens allvar och blev stillastående. Viljan fanns, men inte det flyt som man haft den senaste tiden. Pucken studsade inte rätt väg, domaren dömde fel och målisen var bra. Det var många faktorer som spelade in. Men det var inte i denna match som man missade Superallsvenskan. Det var långt tidigare.

Men får vi gå ett varv till i serien, och vi räknar väl med att publiksiffrorna går tillbaka till "normal" Bajennivå. Vilket är väldigt synd. Tyvärr är det dåligt med lojalitet för laget. Vi får köra en dryg månad i serien. Sedan börjar play off. Då börjar det att gälla något. Då syns man igen. Är med i matchen igen.

Jämför med Linköping. Dom har i skrivande stund vunnit 5 av 31 matcher. Ändå har dom över 3000 pers på läktarna. Vad väntar publiken på? Vad motiverar spelarna? Att komma till kvalserien?

Att Hammarbys hockeyspelare vill vinna är ingen tvekan om. Det vill man alltid. Att det inte finns något hjärta senast vill jag också avfärda. Jag vill påstå att det inte har funnits hjärta för klubben bland elitspelare, i någon förening, i någon idrott dom senaste åren. Man spelar i den klubb som erbjuder dom bästa villkoren. Men viljan att vinna, att det ska gå bra för gruppen finns alltid.

Vill man ha hjärta för laget måste man gå nedåt i seriesystemet. Ta en klubb som Skarpnäck, Skarpan, som spelar hockey i nuvarande div. 2. Där finns det spelare som har offrat varje fredagskväll hela vintern i 10 år för att spela hockey. Utomhus. Och dessutom får betala för det. Där finns det hjärta.

Hur mycket hjärta för Bajen finns det hos dom nya juggarna i fotbollen? Varför kommer dom hit? Jo därför att dom har fått ett bra erbjudande. Är det säkert att dom kommer lyckas? Inte alls.

Min kollega Jim på Poståkeriet (vi är många Bajare där, men behöver bli fler) sa att jag kom över förlusten rätt snabbt. Jag sa något om att jag har börjat vänja mej. Men det gör man väl egentligen aldrig.

Det verkar som om det inte får gå bra för Hammarby Hockey. Det kanske vilar någon sorts förbannelse över tröjorna. Så fort en spelare tar på sig den grön/vita tröjan så infaller en viss tvekan hur hockey ska spelas. Vad vet jag.

Men vad jag vet är att spelarna är revanschsugna. Dom kommer vilja visa att dom är bättre än vad dom hittills visat. Det kan göra att dom agerar som ett helt lag. Och tillsammans nå framgångar.

Bara inte kraven överstiger förmågan, som hände för fotbollen i somras. Fotbollen klarade sig med nöd och näppe. Hockeylaget klarade inte det "självklara" målet med superallsvenskan. Kraven blev för stora. Men viljan att komma tillbaka finns alltid där. Och att kastas mellan hopp och förtvivlan är vardagsmat för en Hammarbyare.

Skulle vilja avsluta med ett ordspråk, eller vad det nu är:

Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.

Det är precis det Hammarby Hockey behöver just nu.

Tobbe Klaesson


(000115)