Uppsala-Calle:

Tyvärr dags att sänka ribban

Inlägg i gästboken:

J
ack P, Jonas i Huddinge, m.fl.: Tyvärr är svackan i längsta laget för att man ska vara så trankil som du (Huddinge-Jonas) tycker. Vi har snart spelat en hel grundserie, och Bajen har bara vi några få enstaka tillfällen visat den kapacitet vi hade ifjol. Det är klart att det sliter på ens själsfrid. Jag är hammabyare i alla sporter, men hockeyn är nummer ett. För ett par år sedan var jag riktigt orolig för fotbollen när de spelade i ettan och åkte på stortorsk mot brögäng som Spårvägen och Hertzöga. Då förstår du hur det känns nu när vi har spelat bort våra SA-chanser genom en lång rad förnedrande nederlag mot ishockeyns olika motsvarigheter till Spårvägen/Hertzöga (till dessa räknar jag huddinge, kiruna, almtuna, arboga m.fl.)

I
fotbollens fall visade det sig ju att traditionens makt var stor; sex-sju år senare var vi svenska mästare. Men i hockey är allt svårare. Man får aldrig tiden att bygga ett lag på samma sätt. Spelare kommer och går, och kostnaderna för att driva verksamheten är höga. Dessutom löper vi en ständig risk att elitserien stängs och vi står där med skägget i brevlådan. Vi har chansen nu, men ingen vet hur länge vi har kvar den om vi inte spelar våra kort rätt. Jag kommer alltid att peppa Bajen, och jag ska åka till byggnadsställningen i Vegahallen på onsdag. Men - precis som Nina skriver - det engagemang som driver en att år efter år kuska runt på matcherna är samtidigt det som gör att man ibland blir frustrerad, kritisk, nästan deprimerad. Jag försöker hålla tillbaka adrenalinet, men vid ett par tillfällen de senaste åren har det varit svårt. Lidingö hemma i slutet av januari 2000 är nog det värsta i den vägen, men därefter kommer nog almtuna hemma i år. Gårdagens match mot Boden - i alla fall tredje perioden - kommer nog in på de senaste säsongernas tio i topp (eller snarare tio i botten). Då skall det sägas att insatsen mot kiruna, som jag missade, tydligen var ännu sämre.

I
bland har tanken faktiskt slagit mig (dock mest som en tanke förstås) att det på ett sätt var roligare att se Hammarby hockey mellan 96 och 99 än vad det är nu. Då kunde man glädjas som ett barn på julafton när vi spöade järfälla eller haninge. Och om vi nån gång rådde på huddinge, arlanda eller lidingö, ja då sken man som en sol i flera dagar. Den spontana, euforiska glädjen som jag kände då Turpeinen på egen hand fixade 4-1 i andra matchen borta mot arlanda i play off 1 1999 känner jag aldrig numera. Nu är målsättningen att nå elitserien inom en mycket snar framtid. Följaktligen blir segrar över brögängen någonting man bara förväntar sig - därför bli också förluster mot samma lag extra tunga.

F
örr kunde man därför ha ett helt annat tålamod med spelarna. Bara det faktum att det fanns folk som ställde upp för en femhundring eller en tusenlapp för att bära en Hammarby hockey-tröja var ju fantastiskt, om de så skulle förlora varenda match i den lägsta av divisoner. Nu är läget ett helt annat. Nu ska vi vara ett elitserielag inom två-tre års tid. Spelarna måste helt enkelt visa att de såväl spelmässigt som "favorittryckmässsigt" håller för denna seriösa elitseriesatsning. Som supporter slits man mellan viljan att tro på och heja fram det befintliga laget, och att samtidigt försöka se det hela utan skygglappar: dvs att rationellt och osentimentalt fråga sig om den eller den spelaren verkligen har förutsättningar att hoppa på elitserietåget med Bajen.

P
å sätt och vis är det också en lättnad att SA är definitivt körd. Nu har vi en månad på oss att ladda om batterierna och försöka hitta spelet igen. Tyvärr tror jag att det är lika bra att ”sänka årets ribba” en aning. Det är ingen idé att drömma om elitserien redan till hösten. Vägen är för lång genom fortsättningsserien, de spelmässiga bristerna är för stora, och framförallt: jag tror helt enkelt att vi inte är lika bra som luleå, timrå, aik och leksand. Ingenting talar för att vi ens skulle vara bättre än 1.90, saik och björklöven. Om spelarna dessutom uppfattar kraven som alltför höga, kan vi lika gärna bedria dem från det oket. Då är det är bättre att försöka få igång spelet så att vi får någonting positivt att ta med oss till nästa säsong. Går det här laget till kvalserien har de gjort vad vi kan begära. Då har vi visserligen inte tagit något nämnvärt steg framåt sedan ifjol, men vi skulle åtminstone ha visat en stabilitet på en nivå just under elitserien. Det är trots allt också en god prestation. Sen får en rejäl utvärdering göras i maj/juni. Förhoppningsvis kan vi skaffa ett par rejäla förstärkningar, som kan komplettera ett antal "revanschlystna" spelare från årets upplaga. Då kan det bli riktigt bra. Ska man tro vågrörelserna på Hammarby sjö så verkar vi vara ett riktigt varannansäsongslag, det skulle väl tala för en skaplig topp nästa år. Det gäller bara att toppen blir tillräckligt hög, så att vi inte hamnar i "huddingefällan", dvs att alltid vara nära men aldrig ta klivet. Nåja, de dagen den sorgen. Man lever trots allt i nuet. Och just nu tär hockeyn på en. Det känns faktiskt minst lika tungt som för två år sedan. Om adrenalinet rinner över ibland är det väl - som det heter i en känd visa - "slarvigt, men mänskligt".

Carl Frängsmyr
(011211)